knogar följer mönster och ryckningar ögonglob förstorar allvaret i bekännelser naglar avslöjar hålet i hygienen fingertoppar, det hårda arbetet men dagar tar slut försvinner.
jag sliter mig med tårar enbart din närvaro fläckar mitt skinn avgrundsfärgen målar oss som tavlor ramar vill rädda men armarna är långa spika fast mig igen
fallgrop efter fallgrop likt ett nöjesfält kärleken har roat sig ger mig själv tillbaka
jag sliter mig med tårar enbart min närvaro gör mig illamående ger mig tillbaka drar mig tillbaka.
vi är på sista sidan i vår bok där du saknar stämpeln till min säng jag saknar magnetremsan till din klär av mig dina ord för att bygga minnen det som får mig att leva dödar mig enkelt utan planering, ritningar och bilder spiller jag.
få fingrar har bjudit på samma tillställning sekundvalsen bidrar med mersmak timmarna samlades och försvann lika fort lika mycket som jag älskar varje sekund vill jag ha det ogjort avvaktande möjliga förklaringar förväntningar så vardagliga att de känns påhittade något jag har läst om andras känslor och anammat i brist på mig själv.
tungan är torrlagd smaklökskarusellen är utan el kyssen är ett helvete dagarna är drogade svansar förblir följeslagare jag är centraliserad i dimmor utan svar.
i all enkelhet önskar jag att omvända steg skulle föra mig tillbaka jag har tusentals dagar dedikerade till imorgon och igår men det finns inga genvägar till mitt ansikte
på jakt motorvägarna skövlar mil, tvåtydigt det finns inget kvar att hämta men änglarna har hopp skorpor rycks bort för hjärtan har läkt värre sår döden är inte blygsam
distribuerar rädsla där änglar sluter sina ögon för att återuppstå bland himmelska krig tillverkar vapen för att bevara sin fred i en värld där invånarna kan se luften som de andas.
du sa att jag var en öppen bok mitt tunnelseende måste ha missat det kapitlet begravd i det förflutna med endast ett smakprov av framtiden där är betraktarens ögon nöjda men jag förblir en frustrationsfabrik kedjereaktionen saknade alla länkar medan sömngångaren i mig försade sig.
för döva öron dövar jag smärtan berövar dig din olycka vem kunde tro att ärren gav dig mening utomstående händer knöt en snara likt en hjälpande gest från medmänniskor där din lycka blev ditt farväl
skugga mig svart
bangårdens existens jämte fyrklövern
förbryllar mig inte längre
lätta steg berör inte stålrälsen mer än nödvändigt
som smygande missfoster eller rök
finns det inte längre plats för hemligheter
det finns ingen lättnad i bruten tystnad
när de enda gästande orden är oinbjudna
skugga mig blått
det blir alltid "älskar inte" med en fyrklöver.
Inlägg
