måndag.

knogar följer mönster och ryckningar
ögonglob förstorar allvaret i bekännelser
naglar avslöjar hålet i hygienen
fingertoppar, det hårda arbetet
men dagar tar slut
försvinner.

svängdörr.

jag sliter mig med tårar
enbart din närvaro fläckar mitt skinn
avgrundsfärgen målar oss som tavlor
ramar vill rädda men armarna är långa
spika fast mig igen

fallgrop efter fallgrop likt ett nöjesfält
kärleken har roat sig
ger mig själv tillbaka

jag sliter mig med tårar
enbart min närvaro gör mig illamående
ger mig tillbaka
drar mig tillbaka.

gammalt glas.

vi är på sista sidan i vår bok
där du saknar stämpeln till min säng
jag saknar magnetremsan till din
klär av mig dina ord
för att bygga minnen
det som får mig att leva
dödar mig enkelt
utan planering, ritningar och bilder
spiller jag.

dimridå.

få fingrar har bjudit på samma tillställning
sekundvalsen bidrar med mersmak
timmarna samlades och försvann lika fort
lika mycket som jag älskar varje sekund
vill jag ha det ogjort
avvaktande möjliga förklaringar
förväntningar så vardagliga att de känns påhittade
något jag har läst om andras känslor
och anammat i brist på mig själv.

kursivt med klass.

tungan är torrlagd
smaklökskarusellen är utan el
kyssen är ett helvete
dagarna är drogade
svansar förblir följeslagare
jag är centraliserad
i dimmor utan svar.

tacksamheten står i skuld.

i all enkelhet önskar jag
att omvända steg skulle föra mig tillbaka
jag har tusentals dagar dedikerade till imorgon och igår
men det finns inga genvägar till mitt ansikte

på jakt
motorvägarna skövlar mil, tvåtydigt
det finns inget kvar att hämta
men änglarna har hopp
skorpor rycks bort
för hjärtan har läkt värre sår
döden är inte blygsam

distribuerar rädsla
där änglar sluter sina ögon
för att återuppstå bland himmelska krig
tillverkar vapen för att bevara sin fred
i en värld där invånarna kan se luften som de andas.

tourettes omelett.

du sa att jag var en öppen bok
mitt tunnelseende måste ha missat det kapitlet
begravd i det förflutna
med endast ett smakprov av framtiden
där är betraktarens ögon nöjda
men jag förblir en frustrationsfabrik
kedjereaktionen saknade alla länkar
medan sömngångaren i mig försade sig.

kantens övertag.

för döva öron dövar jag smärtan
berövar dig din olycka
vem kunde tro att ärren gav dig mening
utomstående händer knöt en snara
likt en hjälpande gest från medmänniskor
där din lycka blev ditt farväl

rätt var fel.

ryckta blad.

skugga mig svart
bangårdens existens jämte fyrklövern
förbryllar mig inte längre
lätta steg berör inte stålrälsen mer än nödvändigt
som smygande missfoster eller rök
finns det inte längre plats för hemligheter

det finns ingen lättnad i bruten tystnad
när de enda gästande orden är oinbjudna

skugga mig blått
det blir alltid "älskar inte" med en fyrklöver.