snyftningar var ofta det som förenade vårt språk
jag plockar stenar för att ge bördan en hand
betalar i synd, begraver i sand
häng mig i tomrum
se mina händer darra, vinka
överraskningen ligger inte i mitt försvinnande.
komprimera, delegera
positionen förloras
skrämmande och njutbart på samma gång
hemma är där hjärtat är
trappor så förföriska
visar vägen tillbaka med upphöjda steg
konversera, dirigera
positiviteten förförs
jag kan göra allt
men har inga ambitioner
hjärtat är där hemma var
i kroppen jag lämnade kvar.
om jag saknar ord
för känslor utan namn
är det då för mycket begärt
att du ska läsa mitt ansikte.
spårvagnsdjupet skapar tunnelseende
jag åker baklänges för att hålla ryggen fri
googlekunskaperna wikipediar mig genom korridorer av gränser
samtidigt som verkligheten sätter sprätt på sig själv
miljonerna är fiktiva, men allt försvinner
medan jag reparerar känslor i livets teater
jag vill förgöra ännu en verklighet
generationer representeras på varje upptaget säte
klädesplagg, frisyrer och uppsikt
vem är jag bland alla dessa ansikten
om inte ännu en osynlig människa i en värld av individuella likheter.
bygg din värld inom mig
där dagsljuset alltid är försenat
jag kan gräva gropar med enbart ord
det luktar grav, det stinker död
mitt stuprörsliv
jag droppar, jag forsar
jag är ostoppbar
som en gris vars framtid är en kotlett.
Inlägg
