jag håller min egen hand av misstag handslag efter handslag blir aldrig en kram jag speglar mig i ruttna tänder leenden vågar tala om så mycket mer
frizon, samlar krafter i ett självdestruktivt mål prislappen tillintetgörs fruktlösa förhållanden apar efter jag blir avgrundens färglösa följeslagare när guldådran förvandlats till värdelöst damm.
lagt undan det förflutna under stenar utmed korsningar inrutat efter mönster av lukt sinnen fulla med ljud och ljus smaksätter med salt receptet bevisar ingenting vi är små och växer snabbt
letar fingrar under täcket som händer i kakburken när monster bildas av lera blir sekunder rörelser vi härmar speglar men ser ut som fönster utan smuts
regnet samlas under naglarna ger liv åt tankar utan grus stenar i maskineriet får mig att gå att fungera på en exakt fundering en tankebana utan färdväg där satelliterna saknar min bild.
sprickor i form av klass anfaller väggar av järn som stångar tillbaka kreativiteten mördas av rutinen konstverket är ruinen självklar analys av ett samhälle ett folk, en makt, en talarstol rekordbok, mät dig själv möt dig själv avsky din spegelbild ge ett handtag, förlora en hand hjälpsam som ett glas mjölk djur är produkter utan märkning "jag köper enbart märkesdjur" människor producerar, produceras redigeras, regisseras, "bryt!".
tungspetsen skrapar mot insidan av din kind medveten om hudrester fortsätter den att treva att vi blundar är greppbart kärleken är blind och smaklös förnekelsen är global godtagbar, om du så vill förståndet hos dårar kan inte förklara romanser bara sker hjälplösheten är total.
ensam placering kalla fingrar målar en överkropp sängliggande, takstirrande de smutsiga lakanen bränner hud hjärtat slår bröstet svart och gult rörda läppar minns ingen smak
klyftor stora som klass motsäger inte ensamhet när morgonen byter om till natt perfekta rörelser som satelliter förprogrammerade timmar sviker almanackan
nakna fötter tillfångatar smulor självgod eller destruktiv servitör bjuder på kaffe mjukt bröd berövas på hårda kanter spegeln intalar sig själv solsken speglas även i mörka ögon ljuger om regn talar om sol går ner igen ensam parkering.
jag bor i ett självförsvar gnistrar i sängar som rakblad under tungor förrädiska kyssar får mig ur balans jag blöder lika lätt som andra mina tankar slår så hårt dina pratbubblor är som naglar i färska sår
när "aldrig" är för alltid är "kanske" inte så lång tid.
komprimera, delegera positionen förloras skrämmande och njutbart på samma gång hemma är där hjärtat är trappor så förföriska visar vägen tillbaka med upphöjda steg
konversera, dirigera positiviteten förförs jag kan göra allt men har inga ambitioner hjärtat är där hemma var i kroppen jag lämnade kvar.
spårvagnsdjupet skapar tunnelseende jag åker baklänges för att hålla ryggen fri googlekunskaperna wikipediar mig genom korridorer av gränser samtidigt som verkligheten sätter sprätt på sig själv miljonerna är fiktiva, men allt försvinner medan jag reparerar känslor i livets teater
jag vill förgöra ännu en verklighet generationer representeras på varje upptaget säte klädesplagg, frisyrer och uppsikt vem är jag bland alla dessa ansikten om inte ännu en osynlig människa i en värld av individuella likheter.
bygg din värld inom mig där dagsljuset alltid är försenat
jag kan gräva gropar med enbart ord det luktar grav, det stinker död mitt stuprörsliv jag droppar, jag forsar jag är ostoppbar som en gris vars framtid är en kotlett.
det handlar om telefonsamtal flyktiga röster med förslag spårlöst försvinnande, anslag livet krävs på extraordinära upplevelser utbytet kränks, orons svett är här och nu imorgon är alltid där när det blir idag igår var allt så härligt, någonstans brevet är allt hon har tårar vandrar fram och tillbaka i ögonens underkant nerver färgas röda för att synas mot de vita grundfärgerna hon har förseglats tidningspapper blöder skuld försäljningssiffror letar guld alltid en prislapp bättre än andra
den extra lilla nollan i kanten på all statistik är ett lik.
för döva öron dövar jag smärtan berövar dig din olycka vem kunde tro att ärren gav dig mening utomstående händer knöt en snara likt en hjälpande gest från medmänniskor där din lycka blev ditt farväl rätt var fel.
ge mig mindre rum att hålla andan jag vill färgas blå retliga penseldrag på blodröd pallett himlen är tyngre idag tyngre än de andetag som är min vardag jag är ett sorgens skyltfönster jag får inte le det råa köttet jag kallar kropp är ingen vacker syn renligheten i mitt sinne förgår sig själv.
radar upp mitt liv som en armé krigslysten och blodtörstig lycklig, ibland när allt faller på plats
sparkandes som ett ofött barn friheten i ensamheten var inget jag önskade dumdistrigheten i övergivandet verkade mer bekant jag lös starkare och formade bokstäver bekanta sådana
ger mig av när jag möter morgondagen vi ska aldrig ses igen.
hörn av rum skrattar ensamt fabrikslokalen döljer himlens färger i bruna ögon är den alltid grå positivitet brukade vara hans namn destruktivitet döpte hon honom till det var inte hennes mening verklighetsbaserade liv slutar sällan lyckligt om han blöder torka hans tårar med bitar av dina kläder
han jobbar på golvet hon är kontorsmaterial hon är en penna med tryck han är ett grönfärgat papper på ett golv på en stol.
minnen blommar lätt upp till ånger ångor av lust eller olust det varierar från dag till dag sexualiteten går förlorad i en meningslös debatt illamåendet är inte längre en smygande fiende mer än vad det är en nära vän knutarna av känslor är alla skandaler tillsammans övervinner vi allt vad kärlek heter vi hatar, det är lättare om man är några stycken
jag kan ge mig själv, gjort är inte ogjort blev tillbakagiven, tillbakadragen här är sanningen om min svarta hy skammen är skräddarsydd lögnen är absolut inga tårar är heliga i min ondskefulla orgasm det kommer alltid att finnas förlorare jag är en av de som blivit döpt, kär och krossad pojken blommade aldrig ut till man kärleken släppte taget om hans hand.
håller morgonen mot mitt öra kalla vindar viskar saker alla egentligen vet hört talas om lögner kanske konspirationer
täcker över ungdomen med rynkor reakrämen från Åhléns gör inga underverk mer värk i en verktygslåda för ansiktet trycker pengar med kopiatorn, som barn på nytt rullar vidare utan befordran
får vi gå ut idag som ett frimärke är jag slickad, skickad burkmaten sätter sina spår, kropp eller knopp hjärnbrist, lyfter skrot på autopilot svältgränsen kurrar i kör med salladsblad en orkester av yttre skönhet, reklam som barn.
kaffekoppslambada, du självdöda känsla regndroppssmekningar av hustak i takt med tårar i mjuk mundering retfulla mentala landskap, så förfallna som rostiga gångjärn på framtidens dörrar ilska förblir inte en gåva när den öppnas fel förbered dina armar, jag kommer att falla.
sväljer känslan av dödsbädden där hela världen är en olycka lögner är bomber som används av alla direktiven är satta ett hårstrå irriterar ögongloben jag skulle dö för mindre
det finns smaker kvar att åtnjuta där hela världen är en olycka avsugning av pistolpipor pågår stormaktens horhus har målats vitt rent från de lögner som vi andra använder betydelsen är allt annat än uppenbar jag skulle dö för mindre det finns lukter kvar att känna där hela världen är en olycka
den som skrek att vi alla skulle drunkna var han som samtidigt skapade vågorna.
jag tänder lampor för att beröva mörkret sin plats övermäktig men utan tron jag ger ensamheten sällskap men har inget att bekänna lögnerna smakar bra som små överraskningar för stämbanden min tunga förför varje stavelse du sväljer mina ord som lördagsgodis mitt i veckan.
sista filmrutan av vad som var slår mot projektorn fri från skuld och med fickor av guld kan du föreslå något bättre, något annat där värmeljusen slocknat och IKEA-lampan tagit över finns det inte mycket att hämta finns det inte mycket kvar egensinnighetens vansinne har även den ett gränssnitt sen är det nog sen är det slut du måste trott att jag var en evighetsmaskin ett bränsleframkallande ämne, beprövat och berövat på det faktum att det aldrig fanns något alls att ta ifrån du må ha byggt pyramider i din pillervärld men jag raserade verkliga legoklossar som barn när dimman passerat och verkligheten förklarat sin frånvaro kan tomma händer inte begäras beskriva dina aktioner.
knogar följer mönster och ryckningar ögonglob förstorar allvaret i bekännelser naglar avslöjar hålet i hygienen fingertoppar, det hårda arbetet men dagar tar slut försvinner.
jag sliter mig med tårar enbart din närvaro fläckar mitt skinn avgrundsfärgen målar oss som tavlor ramar vill rädda men armarna är långa spika fast mig igen
fallgrop efter fallgrop likt ett nöjesfält kärleken har roat sig ger mig själv tillbaka
jag sliter mig med tårar enbart min närvaro gör mig illamående ger mig tillbaka drar mig tillbaka.
vi är på sista sidan i vår bok där du saknar stämpeln till min säng jag saknar magnetremsan till din klär av mig dina ord för att bygga minnen det som får mig att leva dödar mig enkelt utan planering, ritningar och bilder spiller jag.
få fingrar har bjudit på samma tillställning sekundvalsen bidrar med mersmak timmarna samlades och försvann lika fort lika mycket som jag älskar varje sekund vill jag ha det ogjort avvaktande möjliga förklaringar förväntningar så vardagliga att de känns påhittade något jag har läst om andras känslor och anammat i brist på mig själv.
tungan är torrlagd smaklökskarusellen är utan el kyssen är ett helvete dagarna är drogade svansar förblir följeslagare jag är centraliserad i dimmor utan svar.
i all enkelhet önskar jag att omvända steg skulle föra mig tillbaka jag har tusentals dagar dedikerade till imorgon och igår men det finns inga genvägar till mitt ansikte
på jakt motorvägarna skövlar mil, tvåtydigt det finns inget kvar att hämta men änglarna har hopp skorpor rycks bort för hjärtan har läkt värre sår döden är inte blygsam
distribuerar rädsla där änglar sluter sina ögon för att återuppstå bland himmelska krig tillverkar vapen för att bevara sin fred i en värld där invånarna kan se luften som de andas.
du sa att jag var en öppen bok mitt tunnelseende måste ha missat det kapitlet begravd i det förflutna med endast ett smakprov av framtiden där är betraktarens ögon nöjda men jag förblir en frustrationsfabrik kedjereaktionen saknade alla länkar medan sömngångaren i mig försade sig.
för döva öron dövar jag smärtan berövar dig din olycka vem kunde tro att ärren gav dig mening utomstående händer knöt en snara likt en hjälpande gest från medmänniskor där din lycka blev ditt farväl
skugga mig svart
bangårdens existens jämte fyrklövern
förbryllar mig inte längre
lätta steg berör inte stålrälsen mer än nödvändigt
som smygande missfoster eller rök
finns det inte längre plats för hemligheter
det finns ingen lättnad i bruten tystnad
när de enda gästande orden är oinbjudna
skugga mig blått
det blir alltid "älskar inte" med en fyrklöver.
Inlägg
